Vad är du beredd att göra för att försvara demokratin?

”Det är fika!” ropade någon från fikarummet och skramlade med muggar.
Vi var en brokig samling av kvinnor och män from all walks of life. Olika på alla sätt.
Det är mycket man hinner avhandla på en fikarast, och ämnet för dagen tycktes vara sjukvård. Den var inte bra. Usel, faktiskt. Inga fasta läkare. Det var svårt att få tid, att hinna förklara för den inhyrde läkaren vad problemet var, eftersom man hade 20 minuter på sig att sammanfatta hela sin medicinska historia. De hann inte läsa några journaler på den korta tid de hade på sig för varje patient. Folk dog i väntrummet på akuten. Eller fick ligga i en korridor, på en provisorisk säng. Alla kring fikabordet klagade, kom med egna skräckhistorier, förfasade sig, var arga eller ledsna eller uppgivna. Jag lyssnade.

Jag kom till Sverige 1981, från ett land bakom järnridån, och för mig var det ett himmelsk äventyr. Jag var gravid i sjunde månaden, och den vården jag fick här var underbar. Jag fick gå på kontroller varje vecka, de vägde mig, tog blodprover, kände på magen, lyssnade på bäbisens hjärta. Jag älskade dem alla. Dessa barnmorskor var mina superhjältar. Mina extramammor i ett främmande land.
När Tina kom till världen, fick jag stanna på BB i 8 dagar. Tills jag var pigg, läkt och kry. Tills de såg att hon gick upp i vikt, och att jag förstod hur jag skulle amma. Eftervården var lika fantastisk.

Jag vände min uppmärksamhet tillbaka till fikarummet.
”Ja, jag håller med er. Vad ska vi göra åt det?”
Det blev knäpptyst.
”Vadå? Vi? Vi kan väl inte göra nåt! Det är politikerna som är problemet!”
”Javisst”, sa jag. ”Men vi lever ju i en demokrati. Vi får väl rösta på andra.”
Alla tittade på mig som om jag var helt tappad bakom en vagn. Som om jag föreslog att vi skulle beväpna oss och storma Bastiljen. Eller nåt.
”Äh, det hjälper inte. De är alla likadana. Det kvittar vad man röstar på. De kör ändå sin rejs.” Men – har vi då verkligen en demokrati? Eller är det snarare så att vi, människor, är rädda. Rädda att rösta på något som är nytt och annorlunda. För man vet ju vad man har, eller hur? Och som min mormor brukade säga: människan vänjer sig även vid galgen. Eller vid en usel sjukvård. För ”vi har det ju ändå väldigt bra i Sverige, jämfört med andra!” Har vi det? Eller har vi bara vant oss vid galgen?
Som jag ser det så handlar demokrati om fria beslut. Man har rättigheter, men man har också ansvar. Och tar vi inte vårt ansvar så kommer inget att förändras. Vi kommer låta bli att rösta, eller rösta på det partiet som fyra tidigare generationer röstade på. Det är nog inte bra, men man vet ju vad man har …

Bland många riktigt fantastiska människor Sverige kan vara stolt över fanns en mycket klok kvinna:

”Ibland måste man göra saker man inte vågar för annars är man ingen människa utan bara en liten lort”

”När människor med makt slutar att lyssna på folk då är det dags att byta ut dem.”

Vilket folk vill du tillhöra? Det som väljer att gå en ny, bättre väg, eller det som har vant sig vid galgen?

För hur man än vänder och vrider på det: är man inte en del av lösningen så är man en del av problemet. No way around it.