Häromdagen rapporterades att Trump haft ett längre samtal med Putin och att fredsförhandlingar har inletts. För alla som vill se ett slut på kriget borde detta vara en positiv nyhet, men reaktionerna i Sverige avslöjar något oroväckande. Istället för att välkomna samtalen uttrycker svenska politiker upprördhet – ett tydligt tecken på hur långt de har fjärmat sig från verkligheten.
Andreas Sidkvist, partiledare för MoD – Mänskliga rättigheter och Demokrati, ser detta som en möjlighet att ompröva Sveriges hållning och öppna för en ny riktning i debatten.
Europeiska och svenska politiker klagar nu över att EU:s roll i fredsförhandlingarna är minimal, men varför skulle de ha en central roll? EU har drivit på för fortsatt krig och avfärdat möjligheten till fredliga lösningar. Att dessa krigshetsare nu hålls utanför kan snarare ses som en förutsättning för att förhandlingarna ska lyckas.
Redan drygt en månad efter krigsutbrottet, den 29 mars 2022, under förhandlingarna i Istanbul, godkände Ukraina ett fredsavtal med Ryssland. Förhandlingarna var på väg att leda till en lösning, men kort därefter reste Boris Johnson till Kiev och avrådde Ukraina från att slutföra uppgörelsen.
Enligt flera rapporter, bland annat från ukrainska Pravda och Foreign Affairs, gjorde Johnson klart att Väst inte var redo att acceptera en förhandlad fred. I stället uppmanades Ukraina att fortsätta strida, med löften om att en militär seger var möjlig.
Hans besök blev en vändpunkt. Kort därefter avbröts fredsförhandlingarna, och Ukraina lade allt fokus på att säkra mer västerländskt militärt stöd. Johnsons ingripande bidrog sannolikt till att förlänga kriget, på bekostnad av miljontals ukrainares lidande.
Ett folk på flykt – krigets humanitära katastrof
Sedan krigsutbrottet har över 16 miljoner ukrainare tvingats fly, och 40 % av befolkningen har fördrivits. Familjer har slitits isär, städer har ödelagts och miljontals lever i exil. Samtidigt växer det folkliga motståndet mot den ökande vapenexporten – i Tyskland, Sverige och många andra länder. Trots detta fortsätter västvärlden, inklusive Sverige, att pumpa in vapen i kriget – en strategi som inte leder till fred, utan enbart förlänger lidandet.
Den 30 januari 2025 tillkännagav regeringen ännu ett militärt bistånd på 13,5 miljarder kronor. Det är inte bara ett cyniskt slöseri med skattemedel – det är ett svek mot det ukrainska folket. En majoritet av ukrainarna vill ha fred, inte ett utdraget krig. Totalt har Sverige nu skänkt bort 62 miljarder kronor till vapen, pengar som istället kunde ha gått till diplomatiska initiativ eller humanitärt stöd.
MoD har från start förespråkat fredssamtal som den enda vägen till en hållbar lösning. Sveriges miljardbidrag till vapen har inte bringat fred – det har förlängt kriget och drivit människor på flykt. Dessutom hamnar uppåt hälften av dessa vapen på svarta marknaden och riskerar att stärka kriminella nätverk, även i Sverige. Är det verkligen så vi vill använda våra skattepengar?
62 miljarder på krig – eller en tryggare framtid?
För 62 miljarder kronor hade Sverige kunnat bygga hundratals nya vårdcentraler, anställa tiotusentals sjuksköterskor och undersköterskor, stärka tryggheten med fler poliser och socialsekreterare samt bygga skolor med fler lärare. Men istället har politikerna valt att investera i vapen och krig – med skattemedel som kunde ha förbättrat människors liv istället för att ta dem.
Sveriges utrikespolitik påverkar inte bara vår egen säkerhet utan också världens möjligheter till fred. Genom att pumpa in vapen i krig bidrar vi till att förlänga konflikter snarare än att lösa dem. Det är dags att välja en annan väg – en som bygger på diplomati och förhandling istället för upprustning och krigshets.
Därför samlas MoD tillsammans med den tvärpolitiska Fredsalliansen söndagen den 23 februari kl. 12 på Mynttorget i Stockholm under den vita flaggan. Vi kräver att Sverige återgår till att vara en fredsmäklare – ett land som skickar diplomater, inte bomber. Alla som vill stå upp för fred är varmt välkomna att delta.
Text: Andreas Sidkvist, partiledare för MoD – Mänskliga rättigheter och Demokrati
Debattartikeln av Andreas Sidkvist har även publicerats här:
NewsVoice:
https://samnytt.se/ukraina-behover-fred-inte-mer-vapen-sverige-maste-byta-kurs
Visserligen, är mycket av inlägget uttryck för en sund och föredömlig inställning, men på vissa punkter lite skakig, som en Swexit, vilket inte kommer att ske, Kapitalet är hopplöst förälskad i EU:s inre marknad, och ett utträde skulle sannolikt skada oss lika mycket som UK efter Brexit. Norge och Schweiz, får ta medlemsländernas villkor utan dess fördelar, vilket är bättre än att stå utanför, men inte speciellt bra. Och NATO, måste ses i en historisk kontext, i det att sedan Lede Fis galärer på 1700-talet, smög utefter Roslagens kust med lindade åror och landsteg på dess stränder för att bränna och härja, har vi fruktat ryssen.
Men Sverige höll sig trots detta alliansfritt, i över 200 år. Iofs var det kommunistiska Sovjetunionen snarare goda business för svenskt näringsliv, än ett hot mot folket, men dessvärre är Putin, ett politiskt specialfall, och det måste väl ändå stå klart, att utan Putin, tyrannen inget NATO – eller? Tanken på diplomati som konfliktlösare är korrekt, men jag greppar inte riktigt hur MoD, har föreställt sig, att hantera Putin, vilken uppenbart inte vill förhandla, inte vill ha fred, och ämnar oavsett, fortsätta sina kriminella terrorbombningar.
Du nämner ukrainska liv, ja du, och utan, bl a det luftvärn Ukraina lyckats få levererade hade många, många fler ukrainska liv gått till spillo. Hade vi förvägrat Ukraina vapen, hade landet redan erövrats av Lede Fi och ukrainarna hade utsatts för samma behandling, som invånarna i Bucha! Din historieskrivning är något knepig, då orsaken till kriget i Ukraina uteslutande ligger på ryssen. Tesen att Väst och/eller Skojarboris låg bakom kriget, kan endast äga riktighet om de fick Putin, att invadera. Du kan väl inte på fullaste allvar mena att ryssens blev provocerad, att invadera? I det fallet skulle Putin attackerat Baltikum. Det är överhuvud lite oroande att du inte omnämner Putins olagliga krigsföretag.
Sedan jag läst MoD:s programpunkter, erinrar jag om att vi, Sverige redan till Bryssel lämnat det sista av vår jurisdiktion, med reservation för 1 kap. 1 § RF, Statsskickets Grunder. I övrigt instämmer jag, i stort sett med vad som sägs om mänskliga rättigheter, men man behöver inte gå över ån efter dem. De finns på plats i RF, EKMR och i Stadgan, vilka äger grundlags status och är primärrätter med fördragens räckvidd, men tillämpas inte. MoD har en ambitiös plan för sin verksamhet, det är OK!
Fast för mig räcker det om Sverige implementerar strikt maktdelning av den offentliga förvaltningen i tre maktpoler, och visar RF, EKMR och Stadgan obrottslig lojalitet. Jag vill, att vi, Sverige ska kliva fram och bli världsledande på mänskliga rättigheter. Jag vill, att vi, Sverige åtar oss att värna dessa rättigheter, bli dess uttolkare och väktare. Vi, Folket är redo, att axla en sådan roll, men det verkar gå smått för Staten & Co, att realisera denna för Sverige, självskrivna uppgift. En dylik konstruktion borgar, i alla händelser för, att folkets vilja blir rådande, oaktat det gäller vapen eller diplomati. Därmed är jag tillfreds.